Så var det över, årets Vasalopp, som vanligt handlade om att kämpa mot naturens krafter. Sjukt konstigt att det alltid är perfekt skidväder och sol på söndagen för Öppetspår och alltid nysnö, motvind och kärvt på Vasaloppet! Det var alltså återigen ett enda långt krig från Sälen till Mora. Det blev precis som förra året, ett kass före som absolut inte passade mig, jag behöver ju snabba och lättåkta spår, med mycket glid och klungkörning… 

Click here to edit.

Dagen innan Vasaloppet på lördagen hade vi i CCC1000 en fantastisk skiddag i spåret, vi testade skidorna i sol och perfekta spår, även på tisdagen när jag körde HalvVasan (Vasaloppet 45) var det sjukt fint.

Att gå i mörkret ut och ställa sig utanför start-fållan och köa för att komma så långt fram som möjligt i startledet hör lixom till Vasaloppet. Det är en mycket underlig företeelse som jag egentligen tycker mycket illa om. Att gå upp kl 04.00 för att ställa sig och vänta i kylan på att få lägga in skidorna är knäppt! Men ju fler gånger man gjort det ju mer vänjer man sig, i år hade vi dessutom lyckats ta med oss stolar att sitta på, rutin :-) Att valla sina egna skidor inför Vasaloppet är oxå ngt som jag alltid försöker göra, i år hade jag dessvärre inte 100%-iga skidor, det gick segt i spåret. Skidorna kom inte igång på riktigt förens jag kom till Eldris (9 km kvar) och det är ju lite för sent!

Vi i CCC1000 körde en Greta upp till Mora i år. In med så många det går i varje bil, alltså 5 vuxna män med väskor och skidor i en Volvo. Vi såg dock till att stanna och fika fler gånger på väg upp, finns det hjärterum så...

Sjukt nära men ändå så lång ifrån, så kan man sammanfatta mitt resultat i år på Vasaloppet. Min placering kan se bra ut, men det är inte så nära som det verkar. Jag lyckades dock vända den nedåtgående trenden på slutet med att öka farten och gasa på från Hökberg in i mål. Det klarade jag inte förra året, så det är jag nog mest nöjd med! 

Efter en helt sjuk resa från Avesta till Djursholm, landade jag tillslut hemma på grtäsmattan. Kl 01.30 efter att pratat kort med Elisabeth, tog jag mitt tält och gick ut på gräsmattan för att sova! Då tror jag att Elisabeth verkligen tyckte att jag var tokig, på riktigt! Men har man sagt att man skall göra på ett visst sätt så gäller det också att göra det. Det värsta man som äventyrare kan göra är att fuska. Alla nätter i tält under äventyret hade jag ju sagt och så fick det oxå bli... Hur som, nästa dag blev det först frukost, dusch och klädtvätt, sedan en sjukt välbehövlig massage hos Kiropraktor Henrik Turner, det knakade ordentligt!  Jag hade dessutom ett möte inne på kontoret och behövde även betala räkningar osv. Så det fixade jag på dagen, sedan middag och en natt till i trädgården innan resan söderut fortsatte!

Måndag 1:a juli:
Den längsta dagen.., Jag startade ganska tidigt från Avesta, efter en hyfsad natt under den stora "Mora Hästen" i rondellen. Det blev en frukost på OKQ8 som så många mornar tidigare, kaffe och ostfralla, lite godis i fickan och 2 st Cola Light i packningen. Jag hade under gårdagen försökt att hitta den bästa vägen från Avesta ner till Stockholm och Djursholm. Dit var det 180 km, sjukt långt. Jag bestämde mig dock under frukosten att försöka staka mig hela vägen hem i en lång push! Solen sken, det var inte sååå långt hem till familjen och jag kände att jag hade det inom greppbart avstånd. Så frågan var nu har jag skulle åka, vilka vägar gick att köra på. Jag visste att det var mycket sk "1-2 vägar" ner mot Sala och sedan Enköping. Jag ville absolut inte åka hela vägen ner till Enköping, absolut inte. Men jag ville inte heller åka öster ut och komma ända bort till Uppsala. Nej, jag tänkte hitta mindre vägar och kryssa mig ner mot Vallentuna! Hur svårt skulle det kunna vara!

Jag började alltså, glad i hågen, att staka mig ner mot Sala, det är längre än man kan tro, ca 45 km! Direkt insåg jag att detta inte var så bra tänkt, självklart var det "1-2 väg" hela sträckan dit! Problemet med "1-2 vägar" och att åka rullskidor är att det inte finns någon väg-gren alls. Dessutom är det ofta 100 km/h på dessa vägar, vilket gör att mina 15 km/h känns sjukt långsamt. Det är alltså mycket otrevligt att befinna sig på dessa vägavsnitt. Nu hade jag dock inget val utan fick finna mig i att fortsätta hela vägen till Sala (ps. jag stannade många gånger för att testa mindre sido-vägar, men ingen funkade, ofta grus eller åt helt fel håll). Där skulle jag säkert hitta bättre och mindre vägar som skulle kunna ta mig till Stockholm. Det enda bra på hela förmiddagen var att Christina Carlsson från CCC1000 hittade mig och bjöd på kaffe, bullar och godis mitt ute på väg 70! Helt underbart, såååå tacksam för det... Så med ny energi stakade jag vidare ner mot Sala!

Jag käkade efter mycket åkande och stakande med min vän Magnus Svantegård. Han hade tagit med sig sin dotter och letat upp mig på vägen. Bästa överraskningen, så när jag som vanligt satt på OKQ8 och laddade batterierna och hade tråkigt dök de upp. De hade alltså åkt upp från Sthlm, bara för att heja på och överraska mig. Otroligt kul, det blev alltså en lång sjukt lunch i Sala.

Jag hade som sagt pratat med många personer om olika vägval för att slippa åka på Riksväg 70 hela vägen ner till Enköping. Tyvärr blev det just så, efter en massa felkörningar och oändliga grusvägar kom jag till slut fram till just Enköping! Där vek jag av mot Stockholm och då efter ca 30 minuters körning dök min fru och dotter upp på vägen. Med sig hade de mat och "milkshake" från Max. Det kändes sjukt tungt att lämna dem och se bilen åka iväg hemmåt. Dessutom regnade det så jag var inte 100% pepp på att fortsätta hemmåt. Men jag hade bestämt mig och då skall det mycket till om jag inte fullföljer. Det var tyvärr mycket längre kvar än jag planerat, ca 120 km, då var klockan typ 16.30 på eftermiddagen. Skulle jag vika ner mig och sätta upp tältet och sova eller staka på och försöka nå Djursholm, inte lätt att bestäma sig!

Jag tog efter en hel del vånda sats och siktade på Djursholm, det tog mycket lång tid och efter många timmar och felkörningar kom jag så hem till familjen. Klockan var 01.30 och jag var helt slutkörd efter att åkt hela 178 km. Jag tog mig alltså hela vägen till Djursholm. Jag hade tyvärr sjukt mycket regn denna dagen, men bitvis perfekt medvind. Väl hemma och efter en snabb dusch, så sa Elisabeth åt mig att komma och lägga mig i sängen, jag tackade nej och gick ut i mörkret och slog upp tältet för att sova hemma i trädgården, Elisabeth tyckte att jag var totalt tokig!

 Söndag 30:e juni
Dagen började med en lång lång frukost på Mc Donalds i Falun med Peter och Mattias. Sedan , efter många telefonsamtal och meddelanden lyckade vi få en skjuts från Falun upp till den lilla lilla byn till Enviken. Där ligger Henrik Erikssons släktgård och det var där som han fick sin Lina. Vi skulle upp på deras bröllopsbrunsch och göra en intervju med Daniel Tynell.

Efter en underbar förmiddag i solsken var det dax att försöka köpa nya skidpjäxor. Jag gjorde ju en sjuk vurpa precis utanför Falun dagen innan. Mina sprack precis under framfoten, otroligt att hela plastsulan gick mitt av. Idag när jag vaknade hade såklart sovsäcken fastnat i mina olika skrapsår, inte så skönt!

Ibland händer det underbara saker när man är ute och minst anar det, på en vanlig tråkig väg mitt ute i skogen, mötte jag och Peter en bil som tvärnitade och vände om och körde upp bredvid oss, där satt Terese från Adventure Academy med sina barn på väg upp till Sälen! Hon hade tidigare lovat mig att hon skulle bjuda mig på nybakta bullar när jag kom till Sälen, självklart dök hon inte upp när jag satt i mitt tält på startrakan i Sälen. Men här var hon nu alltså, och hon hade med sig bullar och godis. Dessutom började det spöregna precis när hon såg oss, så vi hade en perfekt fika-paus i hennes bil mitt i skogen, helt underbart :-)

Men, nu gällde det att jag kunde få tag i ett par nya pjäxor, och om det borde finnas någonstans i landet så är det väll i en sportbutik i Falun. Mycket riktigt på Intersport i Falun, hittade jag ett par finfina Madshus som inhandlades. Kanske låter sjukt men det blev lunch på samma Mc Donalds i Falun som vi ätit frukost på, underbart. Jag och Peter Rosenqvist stakade sedan vidare ner till Hedemora. Där träffade vi hans familj (på Mc Donalds) och Peter hoppade in i bilen för att åka hem till Stockholm igen.

Jag grävde djupt och tog satts för den sista biten ner till Avesta. Det sjukaste var att Peter ville testa att åka med min ryggsäck ett tag på eftermiddagen. Visst sa jag och tog av mig min ”stenbumling” och fick låna hans lilla ”day-pack”. Efter ett tag kom jag på mig själv med att vända mig om och kolla bakom för att se om det var någon som åkte bakom mig och puttade på, sån sjuk skillnad att inte åka med mina 25 kg på ryggen, helt löjligt!

Till slut kom jag äntligen fram till Avesta, ganska sliten, men nöjd då jag kommit långt och haft en grym dag med Peter (utan vurpor oxå). Väl där så blev det lyx middag på Burger King sedan sov jag typ under den stora trähästen mitt i rondellen, eller faktiskt precis under hästen på gräset.

Lördag 29:e juni
Vaknar upp i tältet på Moraparken, på gräset i tältet bredvid sover Mats och Gustav från filmteamet, kul att träffa dem och inte vara själv en stund. Vi startar dagen med att ta en frukost inne på campingens restaurang, och det var nog den stökigaste frukost jag någonsin ätit, herregud va mycket "campare"... Rätt som det var dök Peter Rosenqvist upp, han hade pratat om att komma och möta mig i Mora, men jag hade inte riktigt trott på det! Sjukt kul vi åkte ner till Garås och där kom Mattias Forsberg åkande med lokalbussen, helt plötsligt var vi "Three Amigos" på rullskidor, påväg genom sommar Sverige, underbart. Äntligen någon att prata med och åka med, sjukt kul... Efter en underbar liten "hemma hos" fika, stakade vi vidare ner till Rättvik för lunch på legendariska pizzerian Bella i Rättvik.

Efter lunch upptäkte vi att det var stor "Raggar träff" och Siljan Big Lake Run! Alla var där... Vi garvade, åkte med och hade kul, det var totalt kaos i trafiken för alla var såklart bilburna, packade och mycket glada!

Påväg ner mot Falun, alltså i slutet av dagen, inträffar tyvärr ytterligare en riktig vurpa för mig. Mina skidpjäxor spricker och delar på sig under foten. Rullskidan viker sig och jag faller i fullfart rätt ner i asfallten. Jag slår mig rätt ordentligt och skon är helt förstörd. Det sjukaste är dock att jag precis tidigare på dagen fått ett par nytvättade Fjällräven shorts med upp från Stockholm av filmteamet. Jag hade alltså kört i samma shorts ända uppe ifrån Karesuando, i ur och skur, de var mao ganska "sunkiga" när jag kom till Mora. Tyvärr landade jag så hårt på asfalten så att jag skrapade upp och sönder mina nytvättade shorts helt och hållet, bara trasor kvar. Alltså bara att byta tillbaka till mina gamla shorts och åka vidare ner mot Stockholm... Otroligt!  Stort tack till Mats som hjälpte mig med alla mina sår och skrapsår och tvätt 1:a hjälpen inne på OKQ8 i Falun. (jag älskar OKQ8). Rejält trött, stora skrapsår och utan skidpjäxor, tog jag mig upp till Falun skidstadion där Peter och Mattias lovat mig en överraskning.

De hade bestämt att göra mig sällskap över natten och att vi skulle tälta uppe på toppen av Lugnet. Så precis under det nya stora hopptornet slog vi upp våra "små" tält. Mattias bjöd på grillmiddag och vin med grym utsikt över Falun. Så fantastiskt mysigt, vilken avslutning... Tack!

Bästa gänget, så kul att träffa Mattias och Peter... Nu kör vi mot Falun!

Hemma hos fika i Garås, sjukt viktigt att softa lite och ta en fika paus...

Långpaus på väg ner mot Rättvik, trött!!!

Vilken fantastisk avslutning, mat och vin uppe på toppen i Falun, under hopptornet :-)

Fredag 28:e:
Efter en mycket god sömn på Vasaloppets startgärde så var det alltså dax för mig att staka från Sälen till Mora. Det jag såg mest fram emot var dock att träffa filmteamet som jag visste satt på väg från Stockholm upp till Sälen för att möta mig någonstans på vägen :-). Det tog dock mycket längre tid för dem upp till Sälen än jag hoppats på, men till slut dök de upp och vi kunde filma lite under min resa mot Mora och Vasaloppsmålet.

Legenden Per-Erik ”Särna” Hedlund som vann OS-guld på 5-milen 1928. Han vann även Vasaloppet 1926 och 1928 och fick Bragdguldet 1928, gjorde tydligen som jag. Alltså åkte skidor från Särna till Sälen för Vasaloppet och sedan vidare till Mora. Det som han dock är mest känd för är att det var han som gjort så att vi idag kör med "vita" landslagsdräkter i längdskidåkning och inte blåa som var den färg vi hade på skiddräkterna innan han vann i sin egna vita dräkt på 5-milen i St Moritz. Efter det ville alla svenska skidåkare tävla i den "tur-bringande" vita skiddräkten.

Ju längre jag kommer ju tydligare blir det att "jag" håller ihop bättre än mina prylar. Flera av mina saker börjar nämligen bli slitna och gå sönder, skidspetsar, skor o skidor, allt börjar skramla och vingla. Tur att filmteamet kom upp med lite nya hjul och stavspetsar. Även ett par nya strumpor fick jag tag i :-) Totalt körde jag, just det 90 km. Fantastisk målgång med Vasaloppets VD Eva-Lena Frick som mottagningskommite, sedan gjorde vi en snabb intervju med henne inne i Vassaloppetshus, presis vid den klassiska målgången och skylten med texten, I fädrens spår för framtida segrar. Filmteamet och jag sov på MoraParken och käkade en grymt trevlig middag tillsammans nere i Mora stad vid vattnet :-) Sträckan från sälen till mora kändes mycket längre på rullskidor än på längdskidor!

Torsdag 27:e juni:
Morgonen började med att Sebastian Kirppu, som jag träffat för några dagar sedan uppe på STFs Jarjegården hämtade mig med bil. Sebastian jobbar uppe på Nationalparken Fulufjället, så vi åkte dit. Otroligt glad och tacksam för att han visade mig den underbara urskogen som finns i Nationalparken! Det blev såklart lite hembakade bullar och kall mjölk. Sjukt trevligt...

Sedan var det bara att sätta igång att staka söder ut igen, efter ett par timmars åkning kom jag fram till Sörsjöns gamla församlingshem, där det nu är restaurang, så det blev en långlunch. Efter mat och lite vila, kom helt otippat den 1:a riktigt svåra nerförsbacken, ca 15 km innan sälen! Phuuu, en sjukt brant och svängig backe med bro nere vid i botten, riktigt nära att jag gick omkull.

Efter ytterligare ett par timmar kom en bil förbi och stack ut handen och vinkade, jag blev såklart glad. Efter ytterligare 500m stod de där (Natalie Carrion och hennes kille, tror jag) och langade mig  banan, nektarin och yalla!!! Så gulligt o jag blev jätteglad. Sjukt sköna personer från Umeå.

Detta var oxå första dagen på länge med medvind, vilken otrolig skillnad mot tidigare. Efter en härlig, men lång dag var jag mycket sliten i kroppen. Väl framme i Sälen tog jag såklart en pizza och sparade halva till frukost. Sover såklart på Vasaloppsstarten i led 1. 70 km idag, efter att fått det godkänt och ok:at av Vasaloppets VD Eva-Lena Frick, godnatt från Startled 1 :-)

Onsdag 26:e juni 
Riktigt, riktigt sliten, började med frukost på OKQ8 i Sveg, efter det blev jag helt apatisk. Satt mest och fixade med packningen och kollade in mina sociala kanaler, precis hur länge som helst. Trött, sliten, och ont i princip hela kroppen, nu var det tungt att komma igång. Problemet var bara att det var en av de på "pappret" tyngsta etapperna som låg framför mig denna dag. Hur som en bra sak var att både mina skor o strumpor i alla fall blivit torra under natten. Med lite väl mycket ångest, rullade jag så iväg de första 30 km till Lillhärdal. Där fanns en ICA Nära och det blev det 1:a  målet...

Godis och dricka på ICA i centrala Lillhärdal (hahaha) och lunch på enda restaurangen, sååå gott. Efter det kraschade jag totalt igen, kunde liksom inte förmå mig att ge mig iväg från den mysiga och torra restaurangen! Detta blev helt klart, utan motsvarighet de jobbigaste 63 km på hela äventyret. Upp och över fjället, otroligt dålig asfalt, Sveriges i särklass sämsta väg o asfallt. Dessutom åkte jag ju inte söderut, utan västerut, alltså åt fel håll!!! Det var massa uppför och långt som tusan. Dessutom fanns absolut inget på hela vägen, ingen ting alls. Jag mötte typ 3 st Norska husbilar och en lastbil på 5 timmar. Målet var Särna, det tog mer än 5 h att åka 63 km.., phuu

Torsdag 27:e juni:
Morgonen började med att Sebastian Kirppu (som jag träffade på STF Järjagården uppe i Storsorsele) kom och hämtade mig inne i Särna. Sedan åkte vi till hans jobb vi Fulufjället. Där gick vi runt i Urskogen och sedan tog vi en grym fika med hemlagade bullar och mjölk. Såååå härlig! Vi måste verkligen jobba för att få skydd och bevara vår fantastiska urskog.

Under min resa genom Sverige blev det efter mötet med Sebastian uppe i Fulufjällets Nationalpark, mycket tydligt att vi inte sköter om vår skog på rätt sätt. Det är sån enormt stor skillnad på att vara omgiven av en riktigt gammal och levande skog, mot att som jag till 99,5 % av tiden åker genom hyggen, nyplanterad och skövlad skog.

Jag tog en lång lunch i Sörsjöns gamla församlingshem. Efter den så kom den 1:a riktigt svåra nerförsbacken ca 15 km innan Sälen! Phuuu, en sjukt brant och svängig backe med bro i botten, riktigt nära att jag gick omkull.

Rätt Natalie Carrion som det var kom en bil och körde förbi, de stack ut händerna och vinkade, jag blev såklart glad, alltid kul med glada hejjarop. Efter ytterligare 500m stod de parkerade efter vägkanten och bjöd mig på banan, nektarin och Yalla!!! Så gulligt o jag blev jätteglad. Det visade sig att de var två härliga personer från Umeå, som var påväg till Oslo, såg mig och var tvugna att stanna och hejja, tack bästa Natalie Carrion... kram :-)

Detta var oxå första dagen på sjukt länge som jag hade medvind. Jag kan bara konstatera, vilken otrolig stor skillnad mot att kriga i motvind som jag gjort tidigare. Mot slutet av dagen kände jag mig sjukt sliten, tog en pizza i Sälen by och sparade halva till frukost. Sover i Bergaby vid Vasaloppsstarten, går så klart in vid startled 1. Körde humana 70 km idag. Äntligen i Sälen, nu är det dax att vända österut och sedan neröver och hemåt Stockholm, känns bra :-) God natt

Tisdag 25:e juni: Börjar dagen med en stor och gooood frukost i restaurangen på Åsarnas Skidcentrum. Här skall jag träffa legenden Thomas Wassberg. Jag har träffat Thomas vid flera tillfällen tidigare och jag har förberett honom på att vi skall filma och prata om längdskidåkning över en frukost. Jag är lite nervös, Thomas är väl så nära en "sträng" farsa man kan komma. Han är ju ganska känd för att gå sin egen väg, det handlar sällan om att vara "tilllags". Jag har dock laddat och är riktigt peppad på att sitta ner och snacka med Thomas om ditt och datt, mest orolig är jag faktiskt att alla kameror och teknik skall fungera. Samt att Thomas skall ställa upp på lite olika sk. "träffas klipp" och sånt stök som behövs för att det skall se bra ut på film.
Jag gillar verkligen Thomas, han är enkel men komplex person, han har hög integritet och en hel del tankar och idéer. Jag älskar hans kommentar om pulsbaserad träning; ”-Vem fan tar pulsen på ett upplopp?”. Vi pratade mycket om hans liv, hur allt började, hur han tränade förr och skillnaden mot idag. Vi pratade om hans liv uppe i Åsarna, om att han gift sig och mycket annat. Jag frågade Thomas om han var en Mysfarbror eller en Surgubbe (kolla på filmen så får du se vad han svarade). Tiden flög iväg och rätt som det var kom jag ju på att jag hade sjukt långt att åka för att ta mig hela vägen till Sveg.

Efter en god kaffe på OKQ8 i Rätan stakade jag vidare söderut. Självklart regnade det (i princip hela dagen) Efter en hel del krigande kom jag fram till mitt planerade lunch stop. Lunchen åts b på ett riktigt, riktigt äckligt ställe i Ytterhogdal, fan det var nog det sunkigaste stället jag ätit på i mitt liv. Efter maten fick jag återigen gräva djup för att förmå mig att orka ta mig ut i regnet och staka iväg mot Sveg. Efter totalt ca 109 km, och en underbar korvmiddag på OKQ8, slog jag upp mitt redan blöta tält utanför Sveg. Nu var jag sliten, sur, kall, blöt o trött. Detta var helt klart den tuffaste dagen hitintills.